Om Imposter Syndrome med Veronica på KRY
by tjejerkodar
Många har någon gång känt sig otillräckliga, att de inte duger eller att andra är så mycket bättre. Man är bra på att hitta fel hos sig själv medan man bara ser det positiva hos andra. Kanske borstar man till och med bort uppenbara fel. Kanske fanns det någon bra ursäkt. Ursäkter som duger för andra men inte för dig. Det är inte ovanligt att de här tankarna till slut leder till en känsla av att vara en bluff. Att man lyckats komma dit man är idag kan helt förklaras med tur eller slump, eller att andra misstagit sig i sin bedömning av dig. Du kanske till och med lurat dem att tro att du är bättre än du är!
Den här typen av tankar är vanliga och kan tyvärr påverka ens liv rejält. Sänkt självförtroende och sämre självbild kan göra att du inte vågar ta på dig uppgifter du är fullt kapabel att göra i tron om att du egentligen inte vet vad du gör. Rädslan att göra bort sig får dig att undvika att ställa frågor, ta på dig uppgifter eller uttrycka åsikter. Detta kan till slut leda till att du faktiskt blir sämre på det du gör, för att du inte ger dig själv chansen att utvecklas.
För mig blev starten på universitetsutbildningen lite av en chock. Jag var van vid att prestera högt, men helt plötsligt var det svårt. Visst uttryckte många liknande känslor, men det gick ju bra för dem? Jag själv började tvivla om det verkligen var rätt för mig, kanske hade skolan jag gått på innan gett mig generösare betyg än jag förtjänat eller så hade utbildningen varit enklare än för andra.
Jag uttryckte ofta mina tankar om att det arbete jag gjort troligen inte var tillräckligt bra eller att det arbete jag skulle göra antagligen var för svårt för mig. Trots dess tankar tog jag mig igenom utbildningen och väl i arbetslivet började kollegor säga emot mig när jag talade illa om mig själv. De gav mig uppgifter jag inte trodde jag skulle klara, som det visade sig att jag visst klarade. Det blev sakta lättare att tro på mig själv.
Jag försökte börja tänka mer positivt, att jag visst klarar det här och att det jobb jag tidigare gjort visst varit bra. Jag började också acceptera när jag fick komplimanger för mitt jobb, om än motstridigt. Men den största insikten var nog att det är vissa saker jag är bra på, medans andra är bra på annat. Och att vara bra på allt, det är det få som är.
Det är en löpande process att komma ur negativa tankebanor, men man ska komma ihåg att andra – till och med de flesta – tänker likadant. De oroar sig också om deras presentation var bra nog, om rapporten ska bli godkänd eller om de kommer klara av att göra den där uppgiften. De flesta tänker också oftast på sig själva, och märker faktiskt inte av misstag hos andra som de skulle märka hos sig själva. Var snäll mot dig själv och döm dig inte hårdare än du dömer andra.
Tack Veronica för att delade med dig om dina tankar om imposter syndrome!
Vill du veta mer om imposter syndrome har vi samlat lite länkar här:
